Stars...

Tidigare idag hörde jag mig själv börja bearbeta barnen på att kanske prova en annan pyntning av julgranen i år än den vi brukar. En ny variant. Typ utan hundra röda kulor. Kanske i vitt, beige och silver. Det låter väl fint? Vi kan åka tillsammans och välja ut fint pynt som vi alla gillar säger jag entusiastiskt när jag ser att barnen liksom rycks med av min iver. Men de röda kulorna då? Ska inte de få vara med alls? Inte ens några? Jo, alltså vill ni hellre ha granen pyntad som vi brukar så kör vi på det. Absolut. Nej, vi provar något nytt istället säger barnen och ser uppriktigt sagt förväntansfulla ut. Men. Vad gjorde jag nu?! Helt iskallt, på ett ögonblick, fick jag barnen att välja bort de varmröda julkulorna som hänger i vår gran år efter år. Det kallas ju tradition och det ska liksom vara så. Jag skulle gärna haft en vacker slirig cedergran med enstaka bleka dekorationer i, men en sådan kan jag ju sitta och stirra på när barnen är utflugna. Inte nu. Inte i år. 

Nej, minsann jag tänker INTE släcka några stjärnögon.

♥

Jag vill citera Lou Rossling " I barnens ögon upptäckte

jag de lysande stjärnorna som strålar starkt redan

från födseln och sedan ofta mattas av och till och

med slocknar. Länge trodde jag att släckta ögon var

omöjliga att tända igen, men tack vare barnen har

jag lärt mig att stjärnglansen kan stråla hos både

vuxna och barn. Det gäller att se den inre glöd som

brinner i oss alla. När vi var små släckte någon annan

våra stjärnögon, som vuxna kan vi tända dem

igen"

♥♥♥

Kram på er alla

På brickan i köket. Söta lyckogranen fick jag av en arbetskamrat.